|
|
|
| Under
hjässlocket ligger kassetterna tätt som hjärnvindlingar. Hjässan är trepanerad och ett runt hål öppnar sig mot himlen över hjässlocket, som är Pantheons kupol! Här blåser det ner, här regnar det, här strilar solstrimmorna in i kupolen, och det runda hålet är både en öppning och en ljus klotform. I några av Lennart Iverus´teckningar fungerar detta ljus-klot som en dykarklocka, nedfirad i kupolens arkitektoniskt organiserade mörker. Italien - ett manieristiskt och barockt Italien - är sedan flera år tillbaka skådeplatsen för hans bilder. "Skådeplats" förresten - det är ett ord, som för tanken till barockteatern, både den profana och den kyrkliga. Mask- och mysteriespel skimrar fram ur en dunkel fond, flammar upp som fyrverkeri och försvinner bland skuggorna. För att tala med "Tolvskillingsoperans" Brecht: "Und die Einen sind im Dunkeln, und die Andern sind im Licht, Und man siehet die im Lichte, die im Dunkeln sieht man nicht". Det kyrkliga spelet förefaller mer improviserat. Änglar klättrar tyngdlöst upp eller ner för en osynlig Jakobsstege i barockkyrkans kor - är det en vision eller ett ovanligt skickligt iscensatt taskspeleri? Detsamma kan man fråga sig inför sviten av djävulsutdrivande biskopar, som gradvis förefaller ett bli ett med den för deras omsorger utsatta åsnan. - Och över alltihopa lyser Ensors sol! Men ljus och skugga i sig är någonting mystiskt för Iverus: härigenom löses också de fastaste konturer upp; katedralfasaderna viker undan, och kupolerna sjunker på knä. Vulkanubrott, jordbävningar och syndafloder är andra bärare av det iveruska skådespelet, och vid översvämningarna löses landskapet upp i ett grafiskt dis. Någon gång jagar hästar - med eller utan ryttare - genom diset, men oftare är det fråga om virvlande arkitekturelement: tinnar, spröjsverk från rosettfönster, eller exploderande kolonner, utsatta för sabotage. Men någon gång hålls den till bristningsgränsen spända arkitekturstommen samman genom stag - eller kanske helt enkelt av den osynliga kraft som Piranesi använde sig av, för att inte hans fängelsevisioner skulle upplösas och virvla runt i rymden, också de! Detta om innehållet, och om formen. Men temperamentet, den neurotiska intensiteten, är i hög grad nutida. Lennart Iverus´teckenknippen och malströmmar i tusch eller akryl är först och sist "avklappningar"av en orolig och intensiv besatthet, ett uttryck för mycket av det som i dag upplevs som stympat, hotat eller sönderslitet. Han är ett vittne: i likhet med den geniala österrikaren Alfred Kubin är han på en gång sentida synmbolist och expressionist. Ganska osvensk, det är sant! Men tidens oro, "la maladie du siècle", är ju, föralldel, inte en uteslutande svensk egenskap. Stockholm i februari 1978 Ragnar von Holten |
© Lennart Iverus 2008